Graviola Amazing: Malmö Live och en dödfödd stadspolitik

perjantai 27. joulukuuta 2019

Malmö Live och en dödfödd stadspolitik

"Varför har så många Malmöbor fastnat i djup fattigdom?”

Fattiga Malmö 7 juli 2016 06:00

Ståle Holgersen: Malmö Live och en dödfödd stadspolitik

Ståle Holgersen

Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.

Malmö Live är ett monument över en stadspolitik som nått vägs ände. Malmö kan inte fortsätta prioritera de rika på de fattigas bekostnad, skriver kulturgeografen Ståle Holgersen.

HD och Sydsvenskan har den senaste tiden publicerat en reportageserie under namnet ”Fattiga Malmö”. Redan i första delen får vi veta att Malmö har ”drabbats” av hög invandring, i andra delen får vi möta invandrarna själva och i tredje delen tas ”barnfattigdomen” upp.

Men om man vill förstå varför Malmö har blivit fattigt – eller få svar på frågan som ställs i reportagets första del: "Varför har så många Malmöbor fastnat i djup fattigdom?” – så måste man börja granskningen av något annat: stadens politiska ekonomi. Vill vi förstå fattigdomen måste vi också undersöka makt, kapital, intressen och rikedom.

Själva omvandlingen av Malmö från industristad till postindustriell stad är inte unik för västvärlden. Den skedde något senare i Malmö jämfört med andra städer i Sverige, men förändringarna blev kraftigare här än på många andra håll.

Orsakerna till omvandlingen är många och rätt komplicerade, men en central komponent var att efterkrigstidens fordistiska keynesianism – ett system där arbetarna fick allt högre löner för att kunna konsumera allt mer, och staten var en aktiv regulator – föll sönder på 1970- och 80-talen.

I dess ställe trädde nyliberalismen in.

Bankerna och finanssektorn fick mer makt. Bostadspriserna och skuldsättningen ökade, och otaliga studier har visat hur ojämlikheten ökat. Malmös omdaning har varit en del av sådana processer.

Stadens politik, planering och byggande har följt ett klassiskt recept sedan 1990-talet:

I första hand försöker man attrahera kapital och rika människor för att sedan hoppas på att pengar och entreprenörsandan ska ”sippra ner” till alla oss andra.

De fysiska uttrycken av detta är lätta att se: symbolbyggnader, nya konsertanläggningar, hotell, idrottsarenor, nya utbildnings-institutioner, olika events och inte minst byggande av dyra lägenheter.

Alla som känner Malmö ser hur utvecklingen av stadens landskap de senaste femton åren passar in i detta mönster.

Ilmar Reepalus argumentation för Bo01 år 2001 var identisk med argumentationen för Malmö Live fjorton år senare.
Dessa byggnader, menade han, skulle skapa mer välfärd för hela staden. Men det önskade resultatet har uteblivit, pengarna har inte ”sipprat ner” och kommunen har därför försökt hjälpa till med olika program, från "Välfärd för alla" till de så kallade områdesprogrammen. Dessa har i bästa fall fungerat som brandsläckning.

För trots alla projekt för att hjälpa fattiga områden, och trots omfattande medierapportering, har arbetslösheten och bostadsproblemen vuxit.

Malmö LiveBild: Lars Brundin

Malmös politik är baserad på ett enormt gap mellan produktion av staden och distribution i staden. Å ena sidan produktionen av Malmö, som handlar om pengar, byggnader och arbetsplatser. Frågorna har varit rätt opolitiska och tekniska, och normalt avgränsats till hur man ska finansiera och bygga Bo01, högskolan, Hyllie, Citytunneln, Malmö Live, etcetera.

På andra sidan finns frågorna om distribution, välfärd och socialpolitik. Dessa har i stället varit föremål för politiska diskussioner. Utan alltför mycket debatt har produktionen varit riktad gentemot de välmående, sedan har man bråkat om (den frånvarande) distributionen.

Ser vi produktion av staden och distribution i staden som två åtskilda världar, verkar det som om rikedomen och fattigdomen inte har något med varandra att göra. - Men så är det inte.

It has been a dark and heavy evening in Malmö, she says after Saturday's shooting and blasting in Malmö, where a 15-year-old boy was shot dead and another teenager injured in life threatening.
- during the night was an attempted murder of a woman. pic.twitter.com/NRDPyhYf1e
— Matti@eGutenberg (@MattieGutenber1) November 24, 2019

Huvuddelen av distributionen av pengar, välfärd, jobb, kapital och makt i staden sker just genom produktionen.

Den ökande fattigdomen har inte tillkommit i ett vakuum. Den har uppstått i en stad – och inom en politisk ekonomi – som genomgående har prioriterat folk som redan har pengar, folk som äger företag, folk som kan köpa dyra bostäder, folk som arbetar på kontor, och nu senast: som har råd, och är intresserade av, att lyssna på musik i miljö med ”fantastisk akustik” på Malmö Live.

Och när man prioriterar något, nedprioriterar man alltid något annat, vare sig man vill eller inte.
Prioriterar man en stadsdel, prioriterar man bort en annan, prioriterar man en samhällsklass, sker det på bekostnad av andra. "Win-win–lösningar" hör mer hemma i politisk retorik än i den verkliga staden.

Byggandet av Malmö under efterkrigstiden hade framför allt arbetarklassen och lägre medelklassen som målgrupp, dels av politisk-ideologiska orsaker, dels för att det gynnade dåtidens ekonomiska tillväxt. I skapandet av det nyliberala Malmö har i stället de rika och den övre delen av medelklassen prioriterats.

Denna gång kanske inte så mycket av politisk övertygelse.

Få, åtminstone inom de styrande Socialdemokraterna, argumenterar för att vi måste hjälpa de rika. Skälen är snarare ekonomiska och pragmatiska. Hur annars skulle staden kunna attrahera kapital?

Att det inte har funnits några riktiga alternativ har varit det bästa argumentet för den nyliberala politiken. Men av allt att döma har den numera slutat leverera. Vi står vid en vändpunkt i kapitalismens utveckling och krisen som började 2008 vägrar släppa taget. Den ekonomiska tillväxten är låg, inte bara i Malmö, utan i hela Europa. Ekonomin är instabil, och vad som helst verkar kunna utlösa nya recessioner och kriser.

2014-04-05-18-44-34_Katrin-Stjernfeldt-Jammeh_Basiru-Jammeh

Oavsett vad man tycker om den nyliberala stadspolitiken – det är trots allt inom dess ramar som nya arbetstillfällen har skapats, samtidigt som den har polariserat och dragit isär Malmö och skapat den enorma segregationen – så verkar den befinna sig i kris, mest sannolikt lika döende som den fordistiska keynesianismen var på 1980-talet. Men många till höger vägrar erkänna att nyliberalismen inte fungerar, allt mindre att dess tid är förbi. Det står inte mycket bättre till hos vänstern, där många vägrar erkänna att efterkrigstidens fordistiska keynesianism föll sönder på 1970- och 80-talen.

En grundregel i nyliberal stadspolitik har varit att om inte det privata näringslivet vill bidra, händer inte mycket. Nu är vi i en situation där det privata näringslivet inte lyckas skapa vare sig arbeten eller bostäder.

Gambia President Jammeh drains state coffers before fleeing (to Malmö?) | Jan 2017
11.4 m USD are missing from state coffers, Gambia President Adama Barrow’s advisor Mai Ahmad Fatty said on as West African troops entered the country to beef up safety.https://t.co/U1YkOyCUEd pic.twitter.com/ux7e4uBOih
— Matti@eGutenberg (@MattieGutenber1) November 24, 2019

Den riktiga krisen är att få eller ingen – varken i Malmö eller i Europa – verkar ha någon plan B att ta till när nyliberalismen stannar upp. Tills vidare erbjuds låg ränta, fortsatta subventioner till rika och till husägare, och bankerna behandlas som heliga institutioner. Malmös nya storsatsning är en mycket dyr konsert- och kongressanläggning. Men detta är inte en långsiktig lösning, det är sätt att hålla liv i ett döende system.

Fattigdom kan lindras med socialpolitik, bättre skolor och mer välfärd. Jag menar inte att underskatta detta. Men vill vi ta itu med orsakerna till fattigdomen, måste vi också ifrågasätta hur stadspolitiken och den politiska ekonomin mera generellt är organiserad.

När den nyliberala ekonomiska politiken inte längre skapar riktig tillväxt – vilket återigen drabbar de fattiga hårdast – är det dags att diskutera alternativa modeller för staden.

Detta är dock den svåra delen, var ska vi börja?
Som grundregel bör startpunkten alltid vara vid gruppen man vill prioritera. Vill man på allvar lösa problemen med den segregerade staden måste vi också våga börja med de människor som under trettio år har varit reducerade till ”välfärd” och ”socialpolitik”.

Det är dags att börja bygga och planera Malmö för arbetarklassen, fattiga och den lägre delen av medelklassen. Oavsett var vi är födda i världen.

Vad som behövs är inte flera ”program” eller ”projekt”, men en kursändring för den politiska ekonomin.

https://www.sydsvenskan.se/2016-07-07/malmo-live-och-en-dodfodd-stadspolitik

https://katalog.uu.se/profile/?id=N15-403

Ståle Holgersen är kulturgeograf och forskare vid Institutet för bostads- och urbanforskning (IBF) vid Uppsala universitet och kommer hösten 2016 ut med "Staden och kapitalet. Malmö i krisernas tid" (Daidalos).

____

Malmö SymfoniOrkester